Nu är det en vecka kvar tills jag flyttar. Eller rättare sagt, om en vecka har vi packat ur alla grejer och är påväg med släpet till IKEA. Förhoppningsvis. Det börjar kännas lite i magen, spännande men samtidigt lite pirrigt. Om jag kunde skulle jag helst bara vilja spola förbi den här veckan, låta oss vara påväg och slippa all slut-stress. Jag har nyss kommit hem från en sväng på stan med Emma och Hannah. Jag var på Systemet sen strosade vi runt, Hannah skulle hitta något till ikväll utan succé men jag kom hem med ett par svarta tygskor och ett par svarta pärlörhängen. Tanken var att jag skulle fortsätta packa lite idag men jag lägger nog det åt sidan, egentligen har jag ju faktiskt packat det mesta redan. Snart ska jag hoppa in i duschen och göra mig redo för kvällens festligheter. Avskedsfest, bara det känns ju dystert. Tråkigt är det också att uppslutningen inte verkar bli den bästa.. Sara och Anna är i Stockholm, Elin ska till sin stuga, Malin jobbar och Elin är sjuk. Linn verkar i alla fall komma förbi senare ikväll och det är bäst för henne!
Jag har nog nästan bestämt mig för kvällens klädsel i alla fall men nu småduggar det. Suck. Maten är i alla fall fixad, det ska bli himla gott. Vinet ligger på kylning och det ska också bli gott. Ändå kan jag inte riktigt slappna av. Jag tänker och tänker. Om en vecka bor jag i en annan stad, med främmande människor runtomkring mig. Tur att jag har systrarna och Zandra där nere annars vet jag inte riktgt vad jag skulle ta mig till. Klart man kommer lära känna massvis med nya människor också men i början, hur ensamt kommer det inte kännas då? Zandra verkar jobba nästa helg också, jag som hade planerat att tvinga henne att hänga hos mig, på mina 17,2 kvadratmeter. Jag hoppas att man kommer trivas med resten av gänget i korridoren annars kan det bli problem helt enkelt... Första hyran är betald sen två veckor och nycklarna är uthämtade. Mitt första eget ställe. Känns både kul och spännande men samtidigt lite läskigt, vilket ansvar! Jag har skickat in avtalet till Tele2 så internet ska vara påkopplat när jag flyttat in och så har jag beställt adressändring. Från trygga Hjortronstigen 32 i Härntatown till Studentbacken 21 i Stockholm. Stockholm liksom.. Jiiisses. Lilla jag i storstan. Tror dock jag kommer trivas som fisken i vattnet men jag känner mig ändå ängslig.

Nej, nu ska jag sluta jiddra och börja trolla lite med mitt utseende. Vi börjar tidigt idag och jag beräknar åka ner till Hannah vid fyra-tiden så det är inte så jättemycket tid att spela på. Jag ska försöka plocka lite på mitt rum och byta sängkläder också, få rent och fräscht sista veckan i mitt flickrum. Dags att försöka få lite liv i bloggen igen. Kanske går det bättre när jag väl är därnere, då måste jag ju se till att uppdatera mellan mattelektionerna så ni vet hur jag har det! Annars finns ju alltid mobilen och skype.

Have a nice day!

Ända sen jag kom hem från Thailand har jag haft ont i magen lite då och då, trodde väl att det var krämpor efter resan men det ville inte ge med sig. Förra måndagen kom det till insikt, jag har blivit laktosintollerant igen. Inte som jag var liten, att jag inte ville dricka mjölk. Onej. Hela veckan har jag fått i mig små mängder laktos varje dag (potatissallad, två skedar glass etc.) och legat och vridit mig varje kväll för att jag haft så ont i magen. Nu är det hej då till laktos för min del.. Hej då tiokronorsglassen på donken, hej då all vanlig mat för jag har blivit sepeskadad men framför allt.. Hej då fetaost =/ Mitt liv kommer gå under, krossas. Kommer bli lika damp som Zandra och hela tiden behöva fråga om allt man äter. Suck.. Fetaosten kommer bli tyngst, det andra går ju ändå att ersätta men jaaa.. Kommer bli en jobbig tid innan man lär sig vad man kan äta och inte. Ska ringa Blåsippan imorgon också och kräva en undersökning (trots att de nekade Z) så jag får det svart på vitt..

Juust, tack Z som sms:ade en lista på vad jag får äta.. Praktiskt taget ingenting normalt =/

Nu ska jag lägga mig och deppa. Grym huvudvärk efter all ofrivillig stress idag med försenade tåg hit och dit. Ska njuta av min säng och sova tills jag vaknar, sova sova sova :D:D:D

Fy för dig Zandra!!


* Länka till den som utmanat dig.
* Berätta sju sanningar om dig själv.
* Utmana ett antal personer.
* Lämna ett meddelande till dem du utmanar.

Jag blev utmanad av Zandra Flyg, min kära vän. Så man måste väl ställa upp. (suck)

1. När jag var liten var jag världens snusko, det kunde gå flera dagar utan jag borstade tänderna. Kanske var det någon slags "trots-grej" jag fick för mig. Trots det har jag aldrig haft ett hål i hela mitt liv. (ta i trä)

2. Jag längtar innerligt efter att få börja plugga och sätta mig i skolbänken igen. Jag vet, jag är knäpp men det är något jag verkligen saknar. Det jag inte ser lika mycket framemot är mina studielån på flera hundratusen som kommer stiga i rasande takt i kombination till dessa studier.

3. Jag är nog världens lataste människa. Just nu ser mitt rum ut som ett bombnedslag, jag är för lat för att ta tag i städningen. Ibland är jag till och med för lat för att göra iordning lunch, då väntar jag istället tills mamma kommit hem och fixat middagen.

4. Jag är allergisk mot mjölkprodukter (i stora mängder). När jag var liten var det mycket värre, åt jag glass eller drack för mycket oboy kunde man inte vistas i samma rum som mig eftersom det blev gasbildning. Hade man tänt en tändsticka skulle nog hela placet exploderat.

5. Har man en gång varit hemifrån är det svårt att anpassa sig efter man flyttat hem igen. Just nu går jag och min mamma varandra på nerverna lite titt som tätt. När jag har mitt eget ställe är det lättare att hålla fint, städa och laga mat. Med en mamma som skämmer bort en faller man lätt tillbaka i de gamla vanliga mönstren. Därför längtar jag innerligt till hösten då jag förmodligen har mitt eget place! :)

6. Jag är ingen pluggis, jag har bara lätt att ta in det jag lär mig.
That's it!
Plugga är bland det värsta jag vet, i bästa fall sätter jag mig en uppsats eller prov kvällen innan. Självdisciplin är något jag måste bli markant bättre på.

7. Ibland kan jag vara en riktig festprisse, helst i sällskap med min allra bästa vän. Vi är bäst på spontanfestande och då blir det som roligast. Vi kan även ha våra gräl men de löser vi ofta med en klackspark.


Happy face nu eller? :p Pucko! :p
Hrm, min tur att få irritera och terra någon nudå..

JAG UTMANAR
Sara, Elin & Sandra
Hoppas att ni får lika "kul" som jag hade! :p

Sitter och pratar lite med Emma. Hon tycker absolut att jag måste ha en tjugoårsfest innan jag åker, själv vet jag inte riktigt.. Känns som det blir så hiiiimlades tidigt. Samtidigt vore det jättetrevligt. Det är inte lätt.. Sen är det ju massa andra som fyller år nu och man vill ju inte "sno" deras helg. Nu på fredag ska vi fira Sara eftersom Elin kommer hem, även fast hon egentligen fyller år torsdagen efter men jaa.. Kanske att jag kunde dra ihop något den 16e, jag får allt fundera på det.. För sen helgen efter blir det kalas med släkten och så ska väl Elin kanske ha något tjugoårspartaj :p

Men det är helt klart värt att tänka på det..

Tragedi efter tragedi.
Man hinner inte ens bearbeta och gå vidare innan nästa inträffar. Jag förstår inte. Även om man inte känner alla personligen så bor vi i en väldigt liten stad och man blir alltid berörd av händelser som sånt här.
För tre månader sen blev en artonårig kille påkörd av ett tåg, avled direkt. Häromveckan blev en tjugoårig kille mördad och så det här. Igår, en nittonårig tjej dog efter hårt festande. Jag kände inte henne så väl men visst har man pratat och har gemensamma vänner. Nära vänner.
Jag förstår inte vad som händer. Varför ska de som minst behöver det alltid drabbas? Det är bara för orättvist.

Nu ska jag ta och försöka sova och tänka.
Sånt här får en alltid att tänka så himla mycket. Tänk om det vore... Man vill inte ens tänka, mest för att det inte går att förstå.. Jag kan inte förstå att en människa man kanske träffade igår helt plötsligt kan vara borta imorgon, av vilken anledning som helst.

Det känns hemskt att säga men snart blir man inte längre förvånad.
Det som känns mest pissigt - varför är det ingen som gör något åt det som händer? Bara står och tittar på och låtsas som ingenting. Det är viktiga saker, som man kanske borde ägna tid för att lösa..

Hur får jag bort den gröna ramen runt min "profilbild"?
Den var inte där förut men sen började jag trixa och sen bara dök den upp..

Vore tacksam för lite hjälp! ^^

Har suttit och kollat runt lite i olika bloggar. Hamnade i Johannas blogg. En helt vanlig tonårstjej som helt plötsligt en dag möts av beskedet att hon fått cancer. Läste igenom hennes blogg, från insjuknandet till tillfrisknandet. Att se en sån livsvilja är otroligt, jag undrar hur jag skulle reagera om jag möttes av ett så svårtsmält besked..
Ägnade en tanke åt mormor också.
Hennes lillasyster ringde precis, de är påväg neröver nu. Först till Göteborg på begravning och sedan upp för att hälsa på mormor och morfar i Arvika. De har inte varit där på tjugo år och mormor ser verkligen framemot att de ska komma. Det märks att hon fått starkare mediciner nu också, hon var varit ovanligt pigg de senaste dagarna. Till skillnad från Johanna så går mormors cancer inte att bota, det känns väldigt tufft men samtidigt har hon haft ett helt fantastiskt, underbart liv fyllt med vidvärlda äventyr.
Hamnade in på barncanerfondens hemsida också, har bestämt mig för att jag ska köpa ett "Hope-smycke". De är fina och samtidigt går det till något bra.

Ibland önskar jag att livet vore annorlunda